Som att stå på en klippa, högst upp, utan att veta varför. Du kan likaväl ha klättrat upp för att slutligen nå den, som du kan ha fallit för att slutligen landa på den, men du vet inte, du kommer inte ihåg. Du vet inte dagarna du varit där. Du kan inte se dagarna du var någon annanstans. Dagarna molnen inte täckte dina ögon. Du kan inte se tiden du hade din syn.

Som att stå på en klippa, högst upp, utan att kunna nå en annan plats. Som att stå där och kunna se inget annat än stunden. Som att stå där och kunna se, höra och veta, men inte kunna känna. Räcka ut din hand utan att nå. Som att sträcka handen, men inte nå. Vilja få återuppleva, men omöjligen kunna. Som att erkänna det största nederlaget.

Vilja, men inte förstå. Se, men inte höra. Längta, men inte kunna känna. Som att vara förlamad att klättra eller kasta sig ned. Som att bara se något falla. Som att skrika utan att höras.

Att leva på en klippa för liten för annat än en existens. Där enda känslan är kylan från värmens skugga.

Skrika, men inte nå ut.

Inse, att det enda som finns kvar är minnen av känslor. Känslor av den varmaste lyckan.